Forumindex Alsnu Vikingar
Alsnu Vikingars forum http://www.alsnu.se
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 


Vikingatid-Ett 3hundraårigt krig mot kristnande?

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Alsnu gård
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Althjof`r
Gäst





InläggPostat: 2013-05-08 02:15:25    Rubrik: Vikingatid-Ett 3hundraårigt krig mot kristnande? Svara med citat

En analys om böckerna av Östen Kjellman, författaren till ` Den Forna Seden´ vol.1 & vol.2


Att ljuset kom från Rom tas numera för givet. Missionärerna bragte civilisationen till det isiga Norden, den kristliga mildhetens evangelium. Så står det i kyrkohistorien, i den mån någon gitter läsa den. Maja Hagerman fick Augustpriset för sin recycling av den. Guillous korsriddarepos ger araberna deras del av äran. Det var kalifatet som stod för bildningen medan bönderna plundrades och prinsarna ströps i det karolingiska Europa. Om efterblivenheten längst uppe i norr är de alla överens.

Själv har jag läst en svensk-dansk gränstraktat från 1000-talet. Den var i runskrift, liksom det äldsta fragmentet av landskapslagarna, Hednalagen. Det fanns redan på Ansgars tid köpstäder och det handlades med de brittiska öarna i väster och kalifatet i öster. Där fanns smeder och hantverkare av yppersta klass och som fartygsbyggare var nordmännen ytterst drivna. De grundlade den första kolonin i Amerika, Leifsbodarna i Vinland, hundratals år innan portugiserna vågade sig ut på öppet hav. Det fanns också en smidig och allmänt omfattad rättsordning. Så vilken typ av civilisation förde missionen med sig?

Adam av Bremen beskrev svearnas levnadsvillkor så här (1070): ”Sverige är ett mycket fruktbart land. Dess fält och ängder frambringar rikligt med säd och honung. Inte blott genom boskapsskötselns avkastning överträffar det alla andra länder, utan även dess floder och skogar är inbringande. Överallt finns utländska varor i mängd.” Även stormännen arbetade med sina händer och satte en ära i det. Två hundra år tidigare noterade Ansgar skillnaden mellan Birka och kontinentens städer, i Birka fanns inga fattiga och inga horhus. Seklerna som följde på kristnandet präglades av inbördeskrig och misär. Skrivkunnigheten sjönk och förbehölls ett girigt och tärande prästerskap.

Östen Kjellman är en äldre herre som sammanställt källorna till den äldre nordiska historien, hednafolkens historia, och givit ut dem under titeln Den forna seden på eget förlag. Arbetet är anspråkslöst satt och har enkelt omslag. Det har inte recenserats i svensk press, däremot i isländsk. Islänningarna vårdar det norröna arvet.

Huvudtesen är att de nordiska germanfolken utvecklade sin egen högkultur. Missionärerna var det karolingiska imperiets utsända, med uppdrag att söndra och bereda marken för en expansion norrut. De kunde verka fritt i skydd av nordbornas tolerans och gästfrihet. Den kristna läran friserades för att inte verka stötande.

I den fornsachsiska dikten Heliand (Helige Ande) från 800-talet, den första raggarbibeln, får bröllopet i Kana stort utrymme: några ord i evangeliet förvandlas till ett präktigt, skummande kalas på 92 rader.

Något förbud mot skilsmässor var det inte tal om i Heliand, det hade kränkt kvinnornas rätt. Inte heller rekommenderas sådant som avhållsamhet eller att vända andra kinden till. Lärjungarna Andreas och Petrus fick lämna sina fisknät hemma för att i stället lyfta lön som krigare.

Missionärernas ödmjukhet var som bortblåst så snart de lyckats så splittring hos sina värdar och värva högt beskydd. De var sin tids talibaner. Överallt slog de sönder avgudabilder och brände tempel. Endast den rätta tron fick finnas. Första angreppet på Frejstatyn i Uppsalatemplet kom litet tidigt och berodde på att Ansgars efterföljare övervärderat kungens makt. Men ett par hundra år senare utplånades det.

Då försvann också den fornsvenska diktningen (om nu någon undrat varför norrmännen kunde skriva sagor men inte vi). ”Munkarna gingo skallgång efter alla rester av de gamla gudasångerna och hjältedikterna”, skrev litteraturhistorikern Henrik Schück för hundra år sedan. Sådana påpekanden får man inga priser för i dag. Runskriften stämplades som hednisk, att befatta sig med runor var att idka trolldom. Som ersättning bjöds helgonlegender och uppbyggelseskrifter, en uppriktigt sagt unken och genompolitiserad litteratur.

I det kristna Sverige var det sant som kyrkofäderna sagt, och citatkonsten nådde en nivå som vida överträffade vänstersekterna på 70-talet. Att tänka själv var att riskera bålet. Denna fundamentalism betecknas av kyrkohistorikerna som andlighet, men var totalitär maktsträvan.

Europas folk skulle kristnas med svärd och då svärden disponerades av världsliga furstar gjorde kyrkan gemensam sak med dem. Det första kristna imperiet var Karl den stores, vars krig mot sachsarna var ett av de större och varade i 30 år. I annalerna heter det för år 772: ”Då höll herr Karl, den milde och fredlige konungen, en synod i Worms och begav sig därifrån till Sachsen för första gången, erövrade Eresburg och nådde ända till Ermensul och förstörde denna helgedom. Det guld och silver som han där fann, förde han bort med sig.” Tio år senare lät han döda 4 500 sachsiska krigsfångar vid floden Aller.

Efter trettio år av plundring, skövling och massmord var Sachsen slutligen kristnat och prästerskapet kunde stifta lagar, bland annat utmättes dödsstraff för likbränning, brott mot fastan, vägran att låta döpa sig och så vidare. De vittberesta svearna, danerna och norrmännen insåg snart vad de hade att vänta sig. Svaret blev vikingatågen.

Teorin att vikingatågen utgjorde en planerad nordisk motoffensiv mot det frankiska imperiet är ett originellt bidrag till forntidshistorien. Och inte nog med det, det kan inte uteslutas att Östen Kjellman har rätt. De nordiska folken satt inte vart och ett i sitt hus, hövdingar gifte sig tidigt med hövdingadöttrar, även slaviska sådana. Svearnas roll i framväxten av Ryssland ska inte underskattas, det ägnas stort utrymme. Den aspektblindhet som vidlåder svensk historieforskning sedan Tegnérs dagar bottnade i ett svärmeri för det romerska arvet och har gjort att en rad enkla frågor inte har ställts. Så vet vi till exempel att hunnernas konung Attila är väl anskriven i Eddan, i Atlamál. Där är han en hjälte som är värd Gudrun som gemål, nordborna kände alltså till honom redan på 400-talet.

Porträttet av Attila har annars bestämts av den romerska propagandan. Men hans välde sträckte sig från Östersjön till Donau, från Rhen till Kaspiska havet. Kjellman återger en beskrivning av en östromersk legat, Priscus, från 448: ”För Attila fanns inget mer än kött på en trätallrik. I allt visade sig Attila måttlig. Till måltidens gäster överlämnades bägare av guld och silver, men Attila hade ett drickskärl av trä. Enkel var hans klädnad. Den uppmärksammades endast genom att vara ren och väl bibehållen.”

Anspråkslösheten är slående. Den satte inte rangen ifråga: liksom germanerna ansåg hunnerna att furstens höghet var en inre kvalitet, inte en yttre. Men det var inte Attila utan västgoterna under Alarik som gav Västrom dödsstöten. Och det var östgoten Teoderik som ryckte upp Italien under sin regering 493-526; från hans hov kommer Silverbibeln i Uppsala. Han hyllas på Rökstenen från 800-talet i versmåttet fornyrdislag: ”Då rådde Tjodrik den djärve, sjökrigarnas hövding, över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på gotiska hästen med sköld över axel, den främste av märingar.”

Från samma tid är Kälvestensristningen i Östergötland: ”Stig (Stygg?) gjorde dessa kummel efter Öjvind, sin son. Han föll österut med Ejvisl. Viking ristade och Grimulv.” Den är den äldsta av en rad stenar som nämner dödsfall i österled. På ett flyttblock vid Ed norr om Stockholm från sent 900-tal heter det: ”Runorna lät Ragnvald rista. Han var i Grekland, var krigarskarans hövding.” Ragnvald hade tjänat vid det kejserliga väringagardet i Konstantinopel, det nordiska elitgardet. Missionärerna anlände inte till en skara vildar i obygden. Det framgår om inte annat av gravfynden i Vendel.

Det brukar heta att västgoter och östgoter tidigt kristnades, vilket är en sanning med modifikation. De var arianer, de bekände sig till prästen Arius (vid S:t Basileuskyrkan i Alexandria) tolkning som bland annat förnekade Jesu gudom och treenigheten. Bibeln översattes till gotiska och mumbo-jumbot städades ut: helgon, reliker och underverk. Inte heller såg de något värde i munklivet, prästerna fick gifta sig. Arianismen blev den germanska versionen av kristendomen, praktisk och världstillvänd. Och eftersom germanerna var toleranta tillät de katolikerna att utöva sin kult. Resultatet blev att den östromerske kejsaren Justinianus på 500-talet kunde störta det östgotiska väldet och inleda religionsförföljelser, som också drabbade judar och andra minoriteter. För medborgerliga rättigheter krävdes att man var katolik.

Nordbor deltog i krigen mellan romarna och germanerna. Det är via dessa krig som historieskrivaren Jordanes fick sina informationer om förhållandena i norr. Han berättar i sin gotiska historia om den mäktige hövdingen Rodvulf som skyndade till Teoderiks försvar. Och berättelserna om dessa krig ekar i Eddan och på Rökstenen.

Med Karl den store inleddes på allvar kristnandet av Nordeuropa. Schwaberna och friserna kuvades, och som sagt sachsarna. Metoden var enahanda, de besegrade fick välja mellan döden och dopet. Revanschen för massakern på sachsarna ägde rum vid floden Aller, med ett första angrepp 787. Fyra fartyg från Hordaland i Norge gjorde sedan strandhugg i Northumberland. 793 angreps Lindisfarne: ”Då de främmande skeppen nådde kusten, hoppade besättningarna i land, blonda män med dragna svärd och högt lyftade yxor. De störtade sig över munkar och nunnor, slet kläderna av dem och slog några så hårt att de dog. De visade ingen respekt för heliga ting utan välte korset på en biskopsgrav, plundrade kyrkan på alla dess dyrbarheter och stack sedan eld på byggnaden. Nötkreaturen drev de samman på stranden, slaktade dem och hävde djurkropparna ombord på skeppen. Så seglade de iväg, medan en rökpelare steg till väders från det skändade klostret och drev bort med vinden.” Så säger annalerna. Att blott några munkar slogs ihjäl vittnar om besinning. I expeditionerna deltog män från hela Norden, även om norrmän och daner utgjorde flertalet.

I början av 800-talet angreps Irland av vikingaflottor på 120 skepp, och ånyo var det klostren och kyrkorna som förstördes, motorn bakom den kristna offensiven. År 845 intogs och plundrades såväl Paris som Hamburg. Ansgar flydde med relikerna. År 852 upprättade Olav Hvite kungariket Dublin som ägde bestånd till 1171. År 871 intogs London och Danelagen inrättades, det danska nordöstra England. Omkring 900 tog Rollo över Normandie, varifrån så småningom England erövrades 1066.

Enligt Fulda-annalerna pågick samtidigt diplomatiska överläggningar med den tyska kejsaren, nordiska sändebud var närvarande vid riksdagarna i Paderborn 845 och i Mainz 848. Året därpå gjorde Ansgar sin andra resa till Birka som biskop av Hamburg-Bremen. Det är svårt att inte se det som ett försök att splittra den nordiska fronten och få bundsförvanter i danskarnas rygg.

Östen Kjellman tänker sig att nordiska konungar efter budet om massakern i Sachsen samlats för att sätta stopp för påvekyrkans framfart. Han idealiserar nordborna. Annalerna menar att angreppsmålen framför allt var kyrkor och kloster. Men som andra besuttna vid denna tid bekymrade sig de kyrkliga dignitärerna uteslutande om sin egendom, de struntade i olyckor som drabbade andra. Städer kunde ha bränts utan att munken skulle ha doppat pennan i bläckhornet. Skälet till att främst kyrkan angreps var att den var det fetaste bytet.

Konflikten mellan romare och germaner bottnade i en kulturskillnad, kejserlig hierarki kontra demokratisk bondekultur. Men nordborna föraktade inte rikedom och fick snart blodad tand. Konflikter är dynamiska, parterna förvandlades över tid och de rika och lättfångade bytena transformerade de sociala relationerna också i Norden. Snart kände hövdingarna vittringen av makt och började misstro varandra.

I den mån det från början fanns en plan att näpsa imperiet så förlorade den sig i det taktiska spelet. Någon samlande makt fanns inte; var hövding handlade så som gav bäst avkastning för honom och hans flock, det begrep även danske kungen. Och i och med det var även han tvungen att säkra sina positioner genom avtal med fienden.

I det spelet var kyrkan den överlägsna sidan. För att nå det långsiktiga målet (tiondet och godsansamlingen) var den beredd att offra kortfristigt, att köpa sig stöd. Så följde krigståg på krigståg i det heliga korsets namn. Frågan är om världen har sett en mer mordisk inrättning.

Kulturskillnaden mellan romerskt och germanskt upphävdes inte av kristnandet, den antog nya former och efter några hundra år hade bönderna transformerat prästerna. Reformationen är, med den lutherska sakligheten och det allmänna prästadömet, en återgång till nordisk sed. Frikyrkorörelsen på 1800-talet är ännu ett sådant steg.

Östen Kjellmans Den forna seden är en amatörhistorikers arbete och har sina svagheter, men den flödar av tänkvärda och ovanliga utdrag ur källorna. För den som vill veta något om Sverige och Norden före kristnandet är den en guldgruva.

Knut Carlqvist

För mig var detta ett perspektiv som jag ej sett förut.
Något som förvånade men även band ihop lösa trådar...

Vad tycker ni?

Vänligen
Michael
Till överst på sidan
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Alsnu gård Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |




Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2005
Sidan tog 0.26 sekunder att ladda.